Åsa Melin är i dag allt mer uppmärksammad för sina väktare. De där lite kluriga ansiktena i keramik, som tillitsfulla och lite hemlighetsfullt ser ut att vilja berätta en historia. På Galleri Peppinge är de närvarande i allra högsta grad, sida vid sida med Åsas texter, skulpturer och målningar.
– Väktarna har tidlösa ansikten och rofyllda själar. Kanske finns de här hos oss i tider av förändring, för att inge nytt hopp och tillit. Varje ansikte har sin egen historia att berätta, om du är villig att lyssna.
Det säger Åsa när vi slagit oss ned med en kopp te i hennes kök, en lite blåsig och kall marsdag. Att blicka fram mot påsken känns ljust och härligt en sådan här dag.
Det är inför påskens konstrunda som Åsa förbereder sig för att möta sin publik. Tio dagar fyllda av möten med människor, som är nyfikna på vad Åsa och hennes konst har att berätta.
– Det som inspirerar mig är möten. Möten med människor men också mötet med naturen som omger mig, säger hon.
Eller som det kan låta när Åsa själv får uttrycka sig i skrift:
”Möten – må det vara en människa, en sten, en blomma,
ett stilla vårregn eller en vresig höststorm.
Möten med naturen som omger oss, mötet med stillheten som vilar i mig…”
Under vintern målar Åsa ofta akvarell. Det Österlenska landskapet fortsätter att fascinera. Till en början målade Åsa av det som det såg ut.
– Efter hand ville jag istället berätta om den känsla jag har då jag befinner mig i landskapet. Jag förenklade och skalade rent och förde in vandraren. En vandrare, som alltid är på väg mot ljuset och lämnar de stora skuggorna bakom sig.
Åsa arbetar i flera material som alla kommer att synas på hennes påskutställning: stengodslera, brons, äggoljetempera, akvarell och text. Hon arbetar gärna kvälls- och nattetid; när telefonen slutat ringa, lugnet sänker sig och ett ostört arbetsflöde infinner sig.
Öppettider se: www.galleripeppinge.se